Den välbekanta doften. Lukten.
Så många gånger jag kännt den.
Oftast blandas doften med glädje.
Första gången minns jag väl. Det var när Wilma hade kommit.
Den konstiga utomkroppsliga nya känslan. Jag hade blivit mamma.
Förtrollande.
Doften. Igen.
Andra gången minns jag också väl.
Jag hade blivit mamma för andra gången.
Smärtan av eftervärkar. Tumult att älska ett barn till, lika mycket!
Tredje gången är färskare i minnet.
Studsade upp efter att lillebror kommit.
Lyckan över en Prins som vi inte hade väntat.
Han hette Ellen de första timmarna!
Och så paniken när prinsen skrek ohämmat de första dygnet.
Och jag var själv.
Med doften, lukten. Men lyckan fanns. Där.
Men den senaste tiden har doften inneburit mycket oro.
Mycket oro. Ledsamhet. Blod. Tårar.
Fjärde gången. Smärtor. Ovisshet.
Doften.
Femte gången. Smärtor. Visshet.
Doften.
Sjätte gången. Planerad op. Panik. Rädsla.
Doften.
Sjunde gången. Panikångest. Bergochdalbana. Skratta. Gråta. Sörja. Framförallt Älska.
Doften. Du kom där. Mitt i doften. Helt plötsligt höll jag dig i mina händer.
Och där var den. Doften.
Idag var den där igen. Doften. Den välbekanta doften av
Sjukhus
Och paniken sprider sig.
När får vi känna doften och känna lycka igen?
☆