Idag pratas det för fullt på tv på radio i tidningar om
Internationella Diabetesdagen!
Bra att det uppmärksammas, men Ni vanliga som inte är drabbade av diabetes måste komma ihåg och tänka extra mycket idag på att;
Diabetiker har diabetes VARJE DAG från första diagnos till döden.
Min barndom har varit präglad av min mammas sjukdom. Jag kan minnas att vi systrar var nyfikna och ville titta på när hon stack sig i magen. Fascinerande. Insulin. Vet ni hur insulin luktar? Den lukten, det är mammalukt för mig. Jag kan oxå komma ihåg att mamma ibland hade bråttom att äta eller att vi fick smaka druvsocker som hon alltid hade i handväskan.
Men aldrig att jag kan minnas att hon klagade eller gnällde över sin sjukdom för oss. Aldrig. Hon har burit fram 3 barn, med sin diabetes, hon har uppfostrat och tagit hand om en hel familj, med sin diabetes, hon har arbetat, med sin diabetes, hon har pluggat på högskolan, med sin diabetes.
Min mamma! När jag tänker på allt som hon har gjort för oss och aldrig fört över någon negativ bild av diabetes, hon har kämpat och kämpat, men aldrig klagat, jag blir så stolt, min mamma!
Min syster, min idol, när hon fick diabetes, så minns jag att mamma grät. Hon kände sig skyldig, att det var av henne hon fått det. Pratade ofta om att sjukdomen är ärftlig men brukar hoppa över en generation. Så blev det inte. Men tack vare sin syn på sjukdomen, så tog min syster sjukdomen på ett annat sätt än om hon hade varit först ut i vår familj. Jag beundrar min syster som lever varje dag med diabetes. 25 år har hon haft den. Hon tränar, med sin diabetes, hon har pluggat till SSK, med sin diabetes, hon har fött 2 barn, med sin diabetes, hon har startat en stiftelse, med sin diabetes, hon läser till magisterexamen i palliativ vård, med sin diabetes. Du är verkligen en förebild! Tack vare dig och din kämparglöd så inspirerar du mig på alla sätt!
Min syster, min andra syster. En dag i februari står jag på perrongen i Nässjö. På väg. Till Västerås. Telefonen ringer. Det är hon. Svarar. I andra änden gråter hon. Hon sitter på vårdcentralen och har fått sin dom. Skyhögt blodsocker. Hon som bara varit trött och allmänt dålig. De misstänker diabetes. DIABETES. Som ett slag i nyllet. Men ändå. Ändå var min första tanke och det första jag sa till henne, spontant; VILKEN TUR ATT DET INTE VAR CANCER! Hon hade ju kunnat ringa och gett mig sin dödsdom i luren. Men så var det inte. Tack vara min uppväxt så reagerade jag inte så stark på att det var just diabetes som hon fått! Den andra reaktionen blev; Nu har du sänkt mina odds att få den sjukdomen! Som tur var skrattade vi, mitt i eländet!
Du är en riktig kämpe min syster! Två kroniska sjukdomar som du lever med VARJE DAG! Jag beundrar dig! Och du inspirerar mig!
***
Mitt i Ert elände så ger Ni mig styrka att klara av min vardag, mitt liv! Klarar Ni allt i era liv med diabetes, så vem är jag om jag inte kan klara saker utan diabetes? Tack för inspirationen!
NI ÄR MINA HJÄLTAR♡
En tankeställare på den internationella Diabetesdagen!
För vissa är inte den dagen bara idag. Utan;
VARJE DAG!